Vet ni hur jag känner mig just nu? Jag känner mig som den där mörkhyade killen från

The Green Mile. Ni vet han som grät om nätterna när han var fängslad? Han som

inte grät för sin egen skull utan för världen eftersom den är så ond? Jag säger inte

att jag gråter mig till sömns för världens skull. Nej det gör jag inte, men jag är lika

känslig och sårbar som Michael Clarke Duncan's karaktär. Det känns som att ondskan

just spottat mig i ansiktet. Den har spottat och nu glor den på mig, jag ser ansiktet

och dess flin. Den gör mig upprörd och ledsen men också jävligt förvirrad. Fan ta

människor som inte bryr sig. Fan ta människor som ber om tröst men som i själva

fallet hungrar efter uppmärksamhet. Jag säger det en gång och jag säger det igen: