YO

Jag brukar känna sympati för personer som på något sätt mår psykiskt eller fysiskt dåligt. Det känns som en

plikt att hjälpa till när någon mår dåligt. Jag känner att jag måste hjälpa den personen. Jag menar inte endast

personer som står mig nära. Jag menar alla. Ett exempel är när jag en gång steg på tunnelbanan och såg en man

vid 20-23års åldern som hade en så fet blåtira, att han inte kunde se med det ena ögat. Han hade också ett par

droppar blod på tröjan. Det var INGEN som brydde sig, dom tänkte väl att han säkert varit med i något slagsmål

och fick vad han förtjänade. Jag bryr mig inte om fallet var så, det enda jag tänkte på var att han hade blivit

slagen, att han mår dåligt nu och att han behöver någon som bryr sig om honom. Jag ville bara gå fram till honom

och krama honom, tvätta hans sår och säga att allt kommer att ordna sig. Vem tänker så? Jag! Jag klarade tyvärr

inte av att gå fram till honom för jag hann bara åka en station innan jag kände att jag höll på att svimma och var

tvungen att stiga av. Resten av dagen kunde jag inte sluta tänka på honom och på hur han mådde. Min poäng är

att jag är väldigt känslig när det gäller andra och deras välbefinnande.


Som sagt har jag svårt för att inte låta bli att inte bry mig om andras bekymmer även fast det inte har

med mig att göra. MEN vad jag inte tål överhuvudtaget är folk som klagar och klagar och klagar utan att göra det

minsta åt saken. Säg mig: VARFÖR?! Till exempel folk som klagar på att dom "inte kan" gå ner i vikt. Dom påstår

att dom har prövat alla dieter i världen, promenerat och gymmat utan vidare resultat. Men seriöst vad tror dom?

Att man kommer att få sin drömkropp efter att man gymmat i en vecka? Att man kommer gå ner 5 kilo på en

vecka efter att man gjort den "fantastiska dieten" och att man kommer leva vacker och kry hela livet? SAJK! Det

enda som inte fungerar är deras logik. Förstår dom seriöst inte att man måste kämpa för att gå ner i vikt/få sin

drömkropp?


Ett annat exempel är folk som klagar på sitt utseende. De säger saker som: "min näsa är ful", "jag

har fula tänder", "mina läppar är för små" och bla bla bla. SLUTA KLAGA och gör något åt saken! Och när man

säger åt dom att det finns alternativ som operation eller tandställning så ska dom komma på bortförklaringar som

att dom inte har pengar eller att dom är rädda för nålar. Öh, skaffa ett jobb kanske? Gå i KBT om du är rädd för

nålar? Men nej nej nej, dom fortsättar med att envisas om att det är omöjligt. Omöjligt? Alltså omöjligt borde inte

vara ett ord ens. INGET är omöjligt och jag bryr mig inte överhuvudtaget om ingen håller med mig. Den enda

begränsningen här är du själv.

Glöm inte det.